Hon sa upp sig från ett jobb som mentalskötare för att hon ville göra något annat. Sedan dess har hon vigt sitt yrkesliv åt sjöfolkets villkor, i Sverige och globalt. Genom sitt arbete inom ITF har hon blivit ett välkänt namn världen över. Nu går Annica Barning i pension.
– Jag har haft en jävligt spännande och jävligt kul karriär!
Annica Barning pratar mycket och gärna. Och högt. Hon river av ett av sina patenterade gapskratt så det raspar i telefonen.
– Jag vet, jag är väldigt högröstad! Och eftersom jag jobbade på TT-Line i början av min karriär till sjöss tyckte folk det var kul att kalla mig Trelleborgs-Tyfonen, TT liksom. Sen har det hängt kvar.
Att det blev ett liv inom sjöfarten var en slump. När hon tröttnat på sitt jobb som mentalskötare på Östra sjukhuset i Malmö, tipsade en kompis om att TT-Line sökte folk.
– Det lät skitball, jag sökte och fick jobb som ekonomibiträde. Efter ett år bytte jag till hyttstewardess. Jobbet på Nils Holgersson innebar bland annat att man fick svida om till en jätteful ljusblå uniform och stå och ta emot passagerare. Det var en pina varje gång! Jag har aldrig gillat kjol.
Men Annica Barning gillade jobbet. Och hon reagerade skarpt om det förekom några orättvisor.
– Jag hade väl en stor käft och ett jävla humör, säger hon.
Aldrig jobbat fackligt
Hon hade aldrig tidigare jobbat fackligt, men plötsligt fann hon sig vald som vice gruppordförande på TT-Line. Och när ordföranden blev hastigt sjuk, fick hon kliva in i den rollen nästan omgående. Under sex-sju år jobbade hon heltid fackligt, satt på kontoret i land i Trelleborg. Och hon älskade det.
– Jag var i mitt esse! Jag brann – på riktigt – för de här rättvisefrågorna. Och för att se människan. Man är lite psykolog, lite mamma ibland, man har många olika roller när man jobbar så nära sina medlemmar.
Visst fanns det utmaningar. Hon tyckte det var jobbigt med avtals- och lagtexter, så hon låg på nätterna och pluggade för att verkligen förstå.
– Jag minns Eureka-ögonblicket när jag äntligen förstod vad de menade! När jag hade knäckt koden. Det är ett speciellt sätt att skriva på som man måste förstå på djupet för att kunna använda i förhandlingar.
Praktik som ombudsman
1999 dök chansen upp att göra en sex månader lång praktik som ombudsman på Seko sjöfolk. Annica Barning tog den. Av Tomas Abrahamsson fick hon rådet att gå bredvid ITF-inspektörerna. Så hon tog rygg på Sven Save och Peter Christoph.
– Det kan jag säga dig, jag blev aldrig densamma efter de sex månaderna, säger hon. Det var sådan skillnad på att komma från TT-Line där allt var välordnat, fint och rent, folk fick mat och lön … det jag hade sysslat med innan var ju plötsligt i-landsproblem insåg jag nu. För här hade vi besättningar på fartyg som gick under konstiga flaggor, de hade skitigt dricksvatten, ingen säkerhetsutrustning, inga vinterkläder, ingen lön – jag hade ingen aning om att detta pågick! Det blev en helomvändning i mitt liv.
Efter det var hennes enda dröm att bli ITF-inspektör.
– Jag kände att där kan jag verkligen göra mycket nytta, säger hon. Det här är ju drömjobbet. Det vidhåller jag fortfarande.
Men det kräver mycket av en. Under dryga 25 år har Annica Barning levt och andats ITF. Som ITF-inspektör förväntas du vara ständigt tillgänglig. Om det var julafton eller annan helgdag spelade ingen roll.
– Du vet aldrig när en sjöman behöver dig. Om fartyget ligger inne typ en dag så måste du agera. Och kan du inte måste du se till att någon annan fixar det. Du kan inte svika dem. Du måste vara på tå hela tiden.
Det är anledningen till att Annica Barning nu känner att det är nog. Hur mycket hon än älskat sitt jobb tar det på krafterna att ständigt vara standby.
– Jag har känt på sistone att jag är väldigt trött. Trött i huvudet, och trött i själen. Det är dags för mig att ta det lite lugnare. Stop and smell the roses, säger hon med lite vemod i rösten.
Arbetat av och till i London
20010101 fick Annica Barning tjänsten som ITF-inspektör i Göteborg efter Peter Christoph. Efter två år bytte hon till Stockholm, där hon varit sedan dess. Så småningom blev hon koordinator för ITF-inspektörerna i Sverige och hanterade allt som har med ITF:s arbete i Sverige att göra.
– Det handlade om att se till att inspektörerna var på plats när och där de skulle, arrangera blockader, backa upp dem i största allmänhet, berättar hon.
Av och till har hon genom åren också arbetat för ITF i London. Under tre kortare perioder kallades hon dit för att jobba som supervisor på Maritime Operations, som har hand om avtalshanteringen. Alla ITF:s medlemsorganisationer tecknar avtal som sedan skickas till London för hantering. Det handlar om 15 000 avtal från jordens alla hörn som ska in i systemen. 2013-2015 var hon stationerad i London under en längre period.
– Det är min mentor och idol, Tomas Abrahamsson, som dragit in mig på en massa konstigheter, skrattar hon. Men det har alltid varit bra och spännande saker. Jag ser mig själv inte bara som inspektör utan lite av en alltiallo på ITF-sidan.
2019 flyttade hon tillbaka till Skåne och Malmö och fortsatte sitt arbete där. 2023 kom åter frågan från London. Den här gången handlade det om att täcka upp för tjänsten som projektansvarig för HRDD, Human Rights Due Diligence. I korthet handlar det om att se till att företag ser till att mänskliga rättigheter efterföljs i leveranskedjan.
– Det kunde handla om klädkedjor som transporterar sitt gods på fartyg, att få dem att trycka på från sitt håll för att få till kollektivavtal på fartygen de använder. Det är ett oerhört viktigt jobb som har stor inverkan. Man måste få ordning på hela leveranskedjan för att få till bättre villkor för sjöfolket.
”Modernt slaveri”
Om villkoren för sjöfolk på det hela taget har blivit bättre under de 25 år hon jobbat med frågorna låter hon vara osagt.
– Jag tror det är status quo, säger hon. Inspektoratet drar fortfarande in en helvetes massa pengar i back pay från rederier när sjömän inte fått lön ett antal månader.
Hon plockar fram siffror. För 2023 drog ITF in 57 161 779 dollar i back pay.
– Det här är modernt slaveri. Att låta folk skriva på ett kontrakt, skicka ut dem till sjöss och sen inte betala dem, säger hon med avsmak.
Hon påpekar att det finns bra redare också. Den stora skillnaden nu jämfört med när hon började är att fler fartyg i riktigt dåligt skick kom hit upp till Norden förr.
– I och med MLC:n så vill vi uppe i Norden gärna tro att sjöfarten skärpt sig, säger hon. Men ute i världen är det fortfarande vanligt med fruktansvärda historier med övergivna fartyg, besättningar lämnade utan mat och vatten och sånt. Här i Sverige har vi Transportstyrelsen som har tillsyn, så vi får inte upp sån skit hit längre. De vet att de åker dit. Plus att de vet att vi är starka och kan bojkotta om de inte har kollektivavtal.
När hon började som ”glad praktikant” 1999 var det långt mycket här värre uppe i Norden. Men att det blivit bättre här betyder inte att det blivit bättre globalt.
– De fartygen jag såg 1999 kommer inte hit längre, de går någon annanstans. Vi vill hålla våra kuster rena från sånt. Det är det enda vi kan ta ansvar för här.
Har brunnit för jämställhet
Utöver rättvisefrågorna generellt har Annica Barning också alltid brunnit för jämställdhet.
– Jag har höjt min röst i de frågorna genom åren, säger hon. Jag är nog likadan med alla orättvisor jag ser, om det nu gäller bögar och flator, rasism eller vem som helst som är i en sämre position gentemot normen. Jag kan inte förstå varför kvinnor, som har exakt samma kapacitet, ska ha sämre villkor än män!
ITF globalt har 136 inspektörer. Av dem är idag 22 kvinnor.
– Procentuellt sett är ju inte det jättebra. Men bättre! När jag började fanns det 140 inspektörer och vi var 4 kvinnor. Så det går framåt. Men sakta.
Nu väntar lugnet
Annica Barning avtackades med pompa och ståt i slutet av juni. Nu väntar lugnet.
– Jag ska gå från att ”göra” till att ”vara”, säger hon. Jag har gett allt. Nu är jag nöjd. Jag håller på och lär mig spanska och har börjat med lite matlagningskurser. Det räcker för mig.
Helt borta från branschen kanske hon inte håller sig, trots allt. En gång om året brukar hon bli inbjuden till World Maritime University i Malmö för att berätta om arbetet som ITF-inspektör för studenterna. Att få hålla en föreläsning där är ett hedersuppdrag.
– Jag har gjort mig ett namn i branschen. Det är jag jävligt stolt över. Och jobbet har gett mig vänner runtom i hela världen. Ah, det är häftigt. Och lite vemodigt att lämna ändå.
