Byggd för besättningen

Ronny Isaksson och Janne Gullbrandsson i byssan på Ramanda. Foto: Dick Gillberg
Annons

Föregångare inom miljöhänsyn. Trendbrytare med svensk flagg. För drygt ett år sedan presenterade tre västsvenska rederier en gemensam beställning på sex nya fartyg. Nu har fyra av dem börjat gå i trafik.

Sjömannen hälsade på när Älvtanks nya produkttanker Ramanda för första gången lossade i Energihamnen i Göteborg.

Ett stilla knappande på ett tangentbord. En radio som sprakar till. Det tar ett tag innan det sjunker in, men bryggan på Ramanda är ovanligt tyst. Ingen dovt brum, inga vibrationer. Detta trots att lossningen är i full gång sedan flera timmar.

En förklaring till den relativa tystnaden är de elektriska pumparna i lasthanteringssystemet.

Det kan tyckas vara en liten detalj i allt det nya. Men det är ändå en indikation på den höga ambitionen med Ramanda och hennes fem systrar.

Annons

Alla fartygen i serien kan köras på gas – både naturgas och biogas – på öppet hav såväl som i hamn eller vid kaj. Skulle man behöva byta bränsle till traditionell marindiesel kan det göras under drift utan att fartyget tappar kraft eller fart.

Effektivitet och miljöhänsyn har varit ledord under utvecklingen. Från en ny design på skrovet med lägre motstånd till biologisk nedbrytbar olja i den pneumatiska utrustningen på däck. Listan med nya features och finesser är lång.

“Fartyget är byggt för besättningen, men så är det också riktigt sjöfolk som sitter på kontoret”

Resultatet är en 40-procentig minskning av bränsleåtgången under drift, jämfört med ett motsvarande fartyg byggt 2006. Och en drastisk minskning av utsläpp av koldioxid, svavel- och kväveoxider samt partiklar.

Samtidigt har man inte glömt besättningen som arbetar ombord, menar Peter Fristedt, skeppare på Ramanda.

– Jag brukar säga att Ramanda håller Donsö-standard, det är väl tilltagna utrymmen och hög klass på inredningen. Fartyget är byggt för besättningen, men så är det också riktigt sjöfolk som sitter på kontoret, säger han.

Och – på samma sätt som de elektriska pumparna – gör flera av de tekniska nyheterna skillnad i vardagen ombord, menar han och exemplifierar med den nya skrovformen.

– Det lägre motståndet märks när vi kör, det blir nästan ingen sjö bakom oss, knappt några vågor alls.

Ronny Isaksson, kockstuert, skalar potatis i byssan. Han är färdig med lunchen och har börjat förberedelserna för middagen, antingen slottsstek eller kalops, som hans ersättare kommer att slutföra.

– Det är skönt att få gå av i Göteborg och slippa att flyga, säger han. Jag bor i Bäckefors i Dalsland så det är ändå en bit hem.

De rostfria bänkarna och panelerna blänker men kontrasten är tydlig från all hi-tech på bryggan. Ronny tycker att byssan är bra, en lagom storlek för en person. Bänkarna fick höjas efter leverans och ugnen kanske skulle ha varit placerad ett kvarts varv åt sidan. Men det är ett bra flöde mellan arbetsstationerna.

– Jag är väl inne i inkörningsperioden fortfarande. Det är annat än i ungdomen när man bytte båt varje gång, säger han och skrattar.

– Men vi har lite högteknologi här också, säger han och pekar på fritösen som är inbyggd i ett stort kabinett.

– Förutom att du kan ställa in allt möjligt har den en inbyggd släckningsfunktion om det skulle börja brinna!

“Sjömän kan vara rätt kräsna att ha att göra med”

Ronny gick till sjöss när han var 19 år. Han har bland annat arbetat i OT-rederierna, Broströms och Stena Line. Han har också arbetat som kock i land och drivit egen restaurang. Till Älvtank kom han från Finnlines.

– Det har varit en lång och berikande resa. Sjömän kan vara rätt kräsna att ha att göra med samtidigt som det är tacksamt, man får feedback direkt, säger han och avslöjar ett knep han brukar utsätta besättningen för.

– Ibland när jag sätter mig och äter i mässen utbrister jag ”jävlar vad gott det här var”. Då är det alltid någon som chockat frågar om jag inte smakat på maten innan. Och så är diskussionen igång… Jag brukar hävda att jag också har rätt till en överraskning när jag äter.

Janne Gullbrandsson, kockstuert och ersättare, har kommit in i byssan under Ronnys redogörelse. Han skakar på huvudet och ler stort. Båda har nära till skratt och stämningen ökar ytterligare några snäpp.

Janne och Ronny byter av varandra var sjätte vecka. Båda tycker att det fungerar bra, det är en lagom uppdelning mellan arbete och ledighet, menar de.

Även Janne har lång erfarenhet att jobba till sjöss. Han började på Johnsonlinjen 1977 och har bland annat även arbetat på Destination Gotland.

Ett tag arbetade han som yrkeslärare för blivande sjökockar på Rönnowska skolan i Helsingborg.

– Det var fantastiskt roligt, men jag började sakna sjölivet. Framför allt när man pratade med eleverna när de kommit tillbaka efter sin praktik. Det blev några år på skolan men sedan följde jag hjärtat och gick till sjöss igen, säger han.

Båda enas om att yrket har förändrats en hel del sedan de började. Nu har kocken hand om allt från proviantering till servering, disk och rengöring. Själva matlagningen är bara en del i allt annat.

Det blir långa dagar, från sex på morgonen till sju-åtta på kvällen. Men båda tycker att fördelarna väger över. Och ingen av dem är villiga att kompromissa med sin yrkesheder.

– Det finns något visst med att jobba med händerna, att skapa något, och blir provianteringen sen måste man bli kreativ för att skapa något med det man har tillgång till, säger Janne.

– Man måste tycka att det man gör är roligt. Kockyrket är så. Är det inte roligt så blir maten inte bra, säger Ronny. Yrket är mer än ett vanligt jobb, vi är här för de andras trivsel.

Läs även: Janne seglade i vikingarnas spår

Uppe på bryggan har skeppare Peter Fristedt fått sällskap av överstyrman Marcus Carlsson. Marcus har arbetat på Älvtank sedan 2013 då han började som andrestyrman.

Tidigare arbetade han ett och halvt år som matros på BRP.

– Älvtank är ett bra bolag. De flesta har jobbat här länge, det är nästan ingen personalomsättning, säger han.

Både Marcus och Peter var med och hämtade Ramanda vid varvet i Kina. En både rolig och spännande upplevelse, menar de. Bland annat hade de beväpnade vakter ombord när de gick genom Adenviken för att skydda sig mot piratattacker.

– Vi såg en misstänkt båt en gång men den höll sig på avstånd, berättar Peter. Men det är roligt att kunna vara med och hämta ett nytt fartyg en gång. Det är också roligt att vara skeppare när vi går till Göteborg för första gången.

Läs även: Ännu ett fartyg på ingång

Glenn ”Rocky” Balboa har just bytt om från tjänst ute på däck. Rocky är matros och har varit på Älvtank sedan 2001, senast på Ramona. Han trivdes bra på Ramona och gillar även Ramanda.

– Det är ett bra fartyg. Modernt, allt är hi-tech. Samtidigt fungerar utrustningen på däck på nästan samma sätt som på Ramona vilket är bra, den stora skillnaden är driften med LNG och tankarna på däck.

Även Rocky var med i Kina. Han har varit ombord sedan Älvtank tog över fartyget i juli förra året. Normalt sett jobbar han sex månader, och är ledig åtta veckor innan han går på igen.

– Tidigare arbetade jag nio månader i sträck så det är bättre nu.

Han berättar att han siktar på att sluta jobba till sjöss om fyra till fem år. En vanlig ålder för filippinska sjömän att gå i land är när de är 58–59 år, berättar han. Och Rocky är 54 år.

– Jag ser fram emot att träffa min familj mer. Men jag gillar även jobbet, och jag trivs med min lön, försäkrar han.

“Jag är lika glad när jag går av som när jag går på”

I byssan gör sig Ronny Isaksson färdig att gå av. Förra veckans meny är överlämnad till Janne och pappersarbetet i ”kontoret” är avklarat. Nu väntar sex veckor ledighet, och knappt en tanke på Ramanda – även om Ronny och Janne kan ha sporadisk kontakt under ledigheterna.

– Jag är lika glad när jag går av som när jag går på. Men det är väl ett tecken på att det är en bra arbetsplats. Hela rederiet genomsyras av bra folk, vi möts med en kram när vi träffas, säger han.